människans dumhet

Den ofullständiga sanningen
är irriterande
den hela sanningen
är dödlig
som en vässad kniv

Jag håller en liten skärva sanning i min hand
knuten
undrar ofta var de andra bitarna är

Konstigt att vi alltid bestämmer oss för att göra
de saker som kan skada oss mest
som att stå vid kanten av ett stup titta uppåt
betrakta molnen
tappa balansen
(jag visste det från början)
falla.

Jag tänker leta efter sanningen
de andra skärvorna som passar ihop med min
(trots att de kommer borra sig in i mig som tusen knivar. vrida om. blod överallt.)

och blev till en hög med damm

men förändring betyder inte nödvändigtvis
förbättring
och vi föll
och medan vi var i luften så
åldrades vi
blev gamla
rynkiga, vita
skröpliga

vi föll tills det hade slutat pirra i magen

och vi var skröpliga
och vi började tro att vi
aldrig skulle nå marken

men det gjorde vi.

miss thinktoomuch

verkligheten är en klyscha
DET FINNS INGEN UNDER MIN HUD
jag vill inte ha dig
inuti

kärleken är något för andra
jag tycker inte om att leka
jag tycker om en massa saker, verkliga
saker
och andra saker som man inte kan ta på

jag tycker om att hitta på

men min lek är inget för två
glädjen är mycket finare
innan man skär den sönder och samman
strimlar
lyckan

dela
dela säger dom

strimla.

Vi kan inte heller sätta fingret på vad vi egentligen menar

Och vi säger
säger så många saker
gör saker, gör så många saker, säger inte vad vi menar egentligen
känner
så mycket

Vi säger vi för att känna gemenskap
är det du eller är det jag?
är det vi tillsammans?
nej –
för egentligen var vi aldrig vi
vi var inte några andra
vi var bara du och jag

känner
så mycket
känner hela tiden

Det känns, vet du, det
känns
det gör ont


Ser så mycket
känner, hör och vet
inte
riktigt
vad vi borde göra

istället
säger vi saker, säger fel saker
vet inte vad vi menar
tänker för mycket på vad vi borde säga
vad andra säger
vem bestämmer vad vi borde säga?

för egentligen var vi aldrig vi
vi var inte några andra
vi var bara du och jag

under vattnet, se, över ytan, andas

jag kom aldrig längre än så
kom inte till paris eller san francisco eller världens ände
men det var jag som kom tillbaka
du som blev kvar, bland glasbitar och gamla tepåsar
du upphörde att vara
nu existerar du bara i bortglömda minnen
det är jag som är och du som var

jag tänker ibland på dig
på nätterna, de molniga nätterna när inga stjärnor lyser
jag tänker på dig ibland
när jag badar, när vattnet är lite för kallt och inte så klart
när jag öppnar ögonen under ytan, ser suddigt
men när jag dyker upp i en kaskad av små droppar då tänker jag bara luft tänker syre tänker
andas

det är jag som andas nu
för det är jag som är och du som var
det är jag som är
det är jag
som andas
nu

vad har hon nu?

hon var en sån som
alltid ville lite till
kanske ville
lite för mycket

hon var en sån som
tänjde på orden
såg uppåt, längre
försökte lite mer

hon var en sån som
letade efter det lilla
något annat
något mer

hon letade sig bort härifrån

för hon var en sån som
inte kunde stanna kvar på samma plats i hela sitt liv inte kunde
sitta och vänta på att någon annan skulle reda upp problemen

för hon ville alltid
lite till
kunde inte nöja sig med det som var, nej, för hon letade efter
något annat något som vi inte
kunde ge henne

Spegelbild


På vägen hem gick vi vilse mellan bergen
de kallaste bäckarna
de krokigaste träden
de hårdaste stenarna
det mörkaste mörka

Vi såg ingenting; vi fick
famla oss fram
osäkra
mellan bergen där inget ljus finns
ensamma


När vi kom ut
sken solen starkt och ljuset förblindade våra ögon
värmen klöste vår hud

vi fick söka skydd i skuggorna
i kylan, i mörkret

och vi har fortfarande inga andra än oss själva

Dina ögon är tomma nu

Jag ser bara tomhet i dina ögon nu
ingen glädje, ingen smärta
ingen bön –
inget rop på hjälp

Kanske ska det vara så;
kanske är det bara osynligt
för mig
kanske är det någon annan som ser nu


(en gång var det jag som såg.)


men
nu ser jag bara
att det inte är värt något längre,
alls.

jag är ingenting

(bara trött.)


nej! det är inte här, du har kommit
fel
det här är inte
rätt
ställe
för dig

du ska inte vara här
det här är inte rätt
den rätta platsen är inte här
det är inte här
som du ska vara

gå någon annanstans
snälla

bara mitt samvete som lyssnar

nej det var ingenting
jag menar
lyssna inte på mig jag har ju ändå ingenting att
säga

och jag fattar inte varför
jag pratar ändå,
babblar
frenetiskt
när ingen hör mig
ingen
hör mig

dom ursinnigt
tomma
orden
strömmar allt jämt

så nej
nej det var ingenting
ni lyssnar ju ändå inte på mig men börja inte med det, jag
har ju ändå ingenting att
säga

så, tyst –
tyst nu.

Och till sist

Det finns ingenting
som kan hålla mig tillbaka nu;
går ensam mellan träden
dimslöjorna

Några flöjttoner ekar ensamt i skogen

Kyla

För även om du stod där
några meter ifrån
så var du aldrig med mig

slog mig just att
ingenting
skulle vara så enkelt (och så svårt)
som att bara släppa taget

faktum

ingenting
var någonsin
så enkelt

och livet var bara att skymta
genom sidengardinen

Raseriet

Huset tycktes luta
nästan farligt mycket
riskabelt;
äventyrligt

Flickan tittade upp
det var ett högt rött tegelhus
som nu tycktes luta
hänga ner över henne –
himlen var knappt att skymta

(det bara väntade på att rasa)

Ett knak
en sten ramlade ner
sedan ett stuprör

Hon backade skyndsamt

När dammet hade lagt sig
stod hon där
oberörd

din värld är fortfarande grå

om du hade sett
solen skina på snön
det skimrande vita

om du hade sett detta
är jag säker på att du inte hade berörts
är jag säker på att du hade
lunkat vidare
likgiltig
du hade inte sett som jag ser

för du är blind på ett sätt jag inte kan förstå
och din värld är fortfarande grå

och känner sig lurad

det här är inte hennes värld
men
hon sitter fast

Rygg mot rygg

Inget språk är mitt språk
meningarna är inte mina
jag ser dina läppar röra sig
men orden betyder ingenting

Det här är din värld

Ingen vill ha mig här
jag kom ändå
förväntansfull

Din rygg är smal och avvisande
jag vänder mig bort

på väg igen

men blev liggande

Jag skrattade när du föll
när du slog hakan i marken

Marken och himlen färgades röd av ditt blod
(jag väntade)

men du reste dig aldrig upp
och jag var tvungen att springa vidare

djupligt

Ingen anade någonsin
vad som sades
bakom stängda dörrar

Dörren var kanske aldrig stängd

Tystnaden vandrade
runt i rummet
tills någon tröttnade
vände ryggen åt

och sedan
den ena efter den andra

Så gick de alla hem till sitt

Varje gång jag gör något fel

Jag förvånas alltid över min egen förmåga
att säga precis fel sak i vartenda sammanhang
varje dag och varje timme

jag förvånas
över att allt jag gör och säger är fel
och jag förvånas
över att jag fortfarande blir förvånad

Livet blev aldrig mycket enklare än så

även gudar blir begravna till slut

just då
verkade vi vara odödliga;
och inte bara odödliga –
vi var gudar

men livet och döden sprang förbi oss
vi blev lurade
kalla det vad du vill

nu ligger vi under jorden
kalla och vita som is
våra ansikten är tomma
och vi minns
tänker på oss själva som de lurade gudarna
vi blev bestulna på allt liv och all glöd
men i det ögonblicket trodde vi att vi inte kunde dö