sunday bloody sunday.




imorgon kommer moooa. <3

haha oj, vilken dag. vara ute på stan i sju (!!) timmar med irma och tom, eller först bara med irma. <3
vi gick runt och provade smink och jag köpte ögonskuggor i födelsedagspresent till Moa, vi kollade på shock (jagsågvärldensfinastekjolochvärldensfinastetröja,aaaah-habegär<33)

sen minns jag inte riktigt.. humm. vi gick i alla fall till ett annat mcdonalds för tom skulle ha en till mcflurry (...) och irma skulle ha en milkshake. sen var tom lite rolig: "akrobatpenis" - omg !! X''DDD
hahah. sen hade vi beslutsångest, tom ville ha godis så vi gick till hemköp och köpte bilar. jag och irma hade lååååågt blodsocker, men det var en jättesöt popkille som tittade på oss. vi typ mmm puss på han :**

sen hade det plötsligt gått typ sju timmar och vi skulle åka hem. herrejävlar vad det regnade. hela linnégatan är fan översvämmad. O_o humm. jag kom hem, åt mer pizza, satte mig här framför datorn. (:

spelningen igår ägde btw, det var ett band som hette typ.. kindra..? ..nåt var det iaf, de ägde, särskilt när de spelade "the hardest button to button". tom, leo och jonte var också riktigt bra, mycket bättre än jag trodde. (: när de spelade "i wanna be your dog" blev man faktiskt lite pilsk eller hur irma ? :'')

vid sju ska jag gå på bio med mamma, vi ska se ”djävulen bär prada”. :) trevligt värre typ. ^^

TWO LOVERS ACTING LIKE STRANGERS.

you and me -
i can see us dying .
are we?


nu ska jag träffa irma och sen ska vi smita iväg till toms och leos och deras spelning, som de busbarn vi är. jag hade lovat att jag inte skulle gå dit och titta. men jag har inte lovat att jag inte skulle gå dit och lyssna, eller hur? om man tar allting väldigt bokstavligt så kan man faktiskt smita undan med vad som helst. ^^

yeey. det är faktiskt höstlov nu. mhm i like that. <3 helt ledigt från skolan i tio dagar, inte för att jag har jobbat så mycket de senaste dagarna. eftersom vi praoade två veckor tidigare än alla andra var vi själva i skolan och lärarna kollade oss inte så mycket, så vi behövde inte direkt plugga ihjäl oss.

det sorgliga är att nora ska åka till landet och sen ska hon till sarah, så vi kommer inte träffas på typ jättelänge. :(
men det finns en massa bra saker också:
moa kommer på måndag .
jag ska åka till klara om 2 veckor .
snart är det halloweeen .
sleepover med fia och irma ? <3
det är heeelg.
det är looov.

japp japp. men nu kommer irma snart. :) puws ! :*

you're no big deal - out of style and out of class.

tove & irma
+ TT-line
+ vecka 41
= längta tillbaka. <3

så till slut ensam
stenarna i halsen
kväver

skuld.

varför gjorde jag inte nåt varför stod jag
bara där
det var ju aldrig allvar. var det?

stenarna blir vassare nu
växer
släpper inte in nåt syre
jag förtjänar inget

skuld.
hur kunde ingenting
bara tystnad bara blickar bara sånt vi sa
när ingen hörde

ingenting blev ingenting
bara blod

telefonen som en bomb
ticktack
klockan som min värsta fiende
gå bakåt bakåt
natten ett fängelse
sömnen en befrielse


ingenting blir aldrig ett
liksom jag aldrig kan förenas

vi som två omaka pusselbitar.

bra saker med hösten;; te, nya mysiga kläder, clementiner, fina färger, halloween, inte så lång termin, allmänt mys. <3










TYNA BORT.

gammal.

En känsla av deja vu

Jag är
som en fisk
i ett akvarium
som en gång har simmat runt
i Indiska Oceanens vatten

(Men det var längesen nu
Det är slut med det nu)

Det är ett ganska litet akvarium
och jag simmar runt
runt
och undrar
varför jag aldrig kommer hem

kan inte folk börja kommentera? kommentarer är kul. jag behöver uppmärksamhet.
KOMMENTERA DÅ. (:

3 bra saker - musik, ponton, bilddagboken.
3 dåliga saker - städa, när choklad inte är så gott som det borde, eyeliner som smetar.




för det är ju så mycket lättare att säga så, fuck the world
och jag skiter i dig, jag skiter i allt, jag bryr mig inte.
(eller vågar inte.)







bara för att jag saknar min tvillingsjäl mest av allt.<3

för barnens skuld


vi river
sliter
drar sönder vår hud
syr igen den med exakta stygn
(nästan som ny)

hur ser det ut inuti? hur känns det
smärtan?
hur känns det att inte ha någonting
oskyddad

och långt inuti skriker de små barnen
de oskyddade nu blottade
till och med luften gör ont

snälla, tänk på de små barnen
de trodde att de var trygga under hud
men de ska också få känna på
slitas sönder för att sedan lagas med nål och tråd
delar av oss skriker
tills de blödande systematiskt sys ihop

hur känns det hur känns det hur känns det?

se -
nästan som nya.

nu har jag typ skrivit färdigt svenskanovellen. arbetsnamn: "close your eyes and i'll kiss you". hm. jag vet inte om det är gulligt eller sorgligt töntigt.
det var en som tyckte den var bra i alla fall, då blev jag glad. <3
fast den skulle ju typ vara 4 sidor och den är bara 1,5 i datorn.. men om jag skriver ut den för hand så kanske den blir tillräckligt lång. pallar inte skriva en ny och jag vägrar göra den längre bara för att den ska vara längre, då blir den förstörd. aja här är den iaf:




CLOSE YOUR EYES AND I’LL KISS YOU


Det var hopplöst. Hon visste det. Alla visste det. I skolan tittade de efter henne och viskade, ingen retade henne som de brukade göra. De lät bli, för att de tyckte synd om henne. ”Ja, det var hennes kompis”, viskade de. ”Du vet, den där konstige killen med svart hår som hon brukade hänga med. Han ligger visst på sjukhus, i koma. Någon sa att han krockade med sin moppe i helgen.”
De visste inte vad det var de pratade om. Det spelade ingen roll för dem. Men för henne… Att veta att hon kanske skulle förlora honom…
Tanken lämnade henne aldrig, det var omöjligt att tänka på något annat. Alla var oroliga för henne eftersom hon alltid vara så frånvarande och inte verkade höra vad någon sa.
Samtidigt kändes det inte som att det var på riktigt. Det kunde inte vara verkligt. Okej, hon visste att sådana saker hände varje dag, men det var sådant som hände andra människor. Inte henne. Inte Philip.


Hon satt på bussen mot sjukhuset och tittade ut genom det smutsiga fönstret. Utanför var det kallt och blött och höst, redan mörkt fast klockan bara var halv sju. Om Philip skulle försvinna… han fick inte det. Hon skulle hjälpa honom, på något sätt skulle hon rädda honom. Vad doktorn än sa.
Några dagar tidigare hade Philip skadats svårt i en bilolycka. De hade varit på en fest. Druckit lite bara.
Philip hade skjutsat henne hem. Hon mindes att hon frågat hur mycket han hade druckit. Inte mycket, hade han svarat. Och hon hade trott honom.
Sedan hade han stannat utanför hennes dörr. De hade sagt hejdå och kramat om varandra. Han hade vinglat till lite när han gick tillbaka till moppen.
Nästa dag ringde Philips mamma. Han hade krockat med en lastbil. Kört på fel sida av vägen, sa de… Och Philip som hade svagt hjärta.
Marie hade lagt på i örat på Philips stackars mamma och stått som paralyserad i flera minuter. Det fick bara inte vara sant…
Men det var det. Hon hade varit och hälsat på honom flera gånger redan och det var som de hade sagt. Philip låg i koma och skulle kanske aldrig vakna igen.

Det var inte rättvist. Philip hade varit hennes enda vän i många år, den enda som lyssnat och ställt upp, den enda som verkligen förstått. De var en och samma. Om Philip dog skulle hon också dö en liten bit inombords. Så mycket hade han kommit att betyda.

Hon öppnade dörren och såg honom ligga med slutna ögon i en säng med vita lakan. Han såg precis likadan ut som han gjort dagen innan, när hon hade varit där och hälsat på honom. Som om han sov. Ett sår i huvudet var det enda som skilde sig mot hans vanliga utseende. De hade tvättat bort blodet och det såg inte särskilt farligt ut.
Men doktorn hade sagt att de ytliga såren inte spelade någon roll. Det var de inre skadorna som var de allvarliga, de som skulle avgöra om Philip fick leva eller dö.
Marie satte sig ner bredvid sängen. Det kändes så overkligt. Philip kunde inte dö, det var orättvist! Han var hennes bästa vän. Inte för att hon hade några andra. Hon hade aldrig behövt några. Philip hade varit allt.
Han förtjänade inte att dö på det här sättet.
En ensam tår rann ner för hennes kind och ramlade ner på Philips hand. Hon slöt ögonen och försökte andas lugnare. Tårarna tryckte på bakom ögonlocken, men hon tog ett djupt andetag och behärskade sig.
Doktorn kom in genom dörren. Han var tjock och nästan flintskallig, och han tittade medlidsamt på henne.
”Jag är ledsen, men det finns inget mer vi kan göra för Philip”, sade han med äckligt mjuk röst.
”Kan du då vara så snäll och gå härifrån?” sade Marie med en röst som bröts. ”Jag försöker vänja mig vid tanken på att jag ska förlora min bästa vän.”
Han log ett snabbt fejkat leende innan han gick ut igen. ”Inget vi kan göra…” Fan ta honom.
Hon kastade en blick på Philip och nu kunde hon inte hindra tårarna från att strömma ner för ansiktet. Hon lade ner huvudet på hans bröst och lyssnade på hur hjärtat trummade där inne. Oregelbundet. Efter en stund började hon tappa greppet om all tid, men hon visste att för varje minut som gick närmade sig slutet.
Det började regna utanför. Hon hörde hur hans hjärta slog sitt sista slag.
Så var hon ensam i världen.

MED HELIKOPTER

ibland känns det
som att jag ser saker som ingen annan ser eller som alla
ser
men som ingen pratar om
ibland känns det som att jag borde vara den första
det känns som att jag borde vara högst upp i domkyrkans torn just där på taket
(hur skulle jag komma upp? med helikopter?)
alla skulle se en figur där uppe. med en helikopter.
och jag skulle skrika
HÄR ÄR JAG OCH JAG VET NÅGOT SOM INGEN ANNAN VET, ELLER SOM ALLA
VET MEN JAG TÄNKER BERÄTTA DET FÖR ALLA SOM VILL LYSSNA
(ni måste lyssna. fattar ni inte det)
och ni skulle lyssna. för vem skulle inte lyssna på en galning som tagit sig upp på domkyrkans tak som skrek om någonting som alla visste men som ingen ville tala om
vad kunde det vara ens,

och ni skulle viska att ja, hon är galen, hon kommer att slå ihjäl sig hon är galen hon är galen
är hon galen, ja
men jag känner henne! skulle någon ropa jag visste det hela tiden hon är galen
och jag skulle skrika
och jag skulle gå mot kanten
vill hon ta livet av sig? är hon galen hon är galen
och jag skulle hoppa
jag skulle flyga
kanske krossas

hon är galen hon flyger nej hon
är galen

jag är galen